Blogg

Dressed for success…

wpid-IMG_20140214_091306-1.jpgDet finns många saker i en ridsportaffär. Jag brukar säga att det är enklaste sak i världen att skapa behov bara av att gå in i en sådan. Nu för tiden är jag tack och lov nästan immun, känns som jag redan köpt allt som finns 300 ggr eller så. Men, det finns ju oftast ett men, när det kommer till täcken är jag svag. Och då pratar jag om Horseware… Här är mitt senaste ”behov”

Outfit for work-out… Vi promenerar och vi promenerar, då är det viktigt att vara rätt klädd. Eller hur? Som vanligt levererar Horseware, perfekt passform och snyggt att titta på. Skrittmaskinstäcke, bra grej.

Som grädde på moset denna Alla-hjärtans-dag slank det med ett stalltäcke från samma leverantör. Bra dag!

Humlor kan… del III

20130723_090020_5-1-1Warmann…  f -99 e. Warsteiner – Imperator  blir humla nummer 3. Det finns ingen inbördes ordning om någon undrar, alla mina humlor är lika mycket värda för mig.  Just idag överraskade Warmann oss med att göra 15 fina byten i varje språng på diagonalen. Jag tar av mig hatten för den hästen, han slutar aldrig att förvåna mig.

Han var en kaxig ung man när han kom till sitt nuvarande hem. Det var mamma i familjen som köpte honom, fast det skulle visa sig passa mindre bra. Jag har väldigt klara minnesbilder av när jag försökte få honom att inte skena rakt in i stallet från ridbanan. Han var för bråkig och efter lite konflikter skulle dotter Pernilla rida honom ett tag. Jag brukar undvika att tala generellt om hingstar och vad dom lämnar efter sig men Warmanns härstamning om inte lovar så varnar den för tuffa tag. Han är vacker att se på men han hade ganska ordinär trav och usel galopp, för att inte tala om skritten.. Nu visste jag sedan innan, eftersom jag haft Pernilla i träning på fler hästar , att hon var enveten och sadelfast. Goda egenskaper skulle det visa sig. Så jag tänkte att vi jobbar väl på ett tag…

Denna hästen (och några till)har visat mig att det mesta går att göra. Vet inte hur många gånger har jag sagt att; Nu Pernilla,är vi nog vid gränsen för vad han klarar. Och tjiiii vad jag har bedragit mig. Det var inte utan besvär att få till en bra trav eller en galopp värd namnet i Msv B. Galoppombytena tog lång tid att få kvalitet på.  När MsvB var befäst hade han passerat min första ”det är stopp nu”. Kommer ihåg att jag sa; Kan vi få honom att gå ett godkänt St Georges-program så har han överträffat sig själv. Och när det var dags för debut på Mvs A-nivå skadade han sig! Blev rädd för något när dom var ute på tur, la i backen och klev rakt in i en utskjutande plåt. Världens ödem på baksidan av höger bak och jag tänkte, nu är det slut precis när det roliga skulle börja.

Men nähädå, han repade sig och kom till start. Han har faktiskt en ganska omfattande skadehistorik och det innebär att träningen får skötas med silkesvantarna på. Bl a får han inte hoppa dom högsta hindren på träningarna när Pernillas hopptränare är på besök. Men han briljerar med att vara den mest välridna hopphästen på kurserna. Han tävlar faktiskt i hoppning några gånger per år!

För att återknyta till dressyren så har piaff och passage hängt som ett spöke över mig och jag har funderat, vänt och vridit på hur vi ska få till det. Naturen har inte varit så generös  mot honom inom det området så vi har bokstavligen lärt honom varje moment, centimeter för centimeter. Förra veckan sa han plötsligt; Jaha!! är det så här jag ska göra och så satte han ner rumpan och piafferade så jag tappade fattningen. Pernilla bara log…

Ett fint minne är när jag för några år sen körde genom miltals med skog till Ljungby för att coacha debuten i Int I. Jag stod och lipade på läktaren.

Han kommer aldrig att vinna några stora mästerskap men han visar att vi kan alla nå till de högsta dressyrklasserna. Pernilla har kämpat och bitit ihop när det varit motigt. Hon är en fena på att planera sin tränings-/ tävlingssäsong och har lärt sig vikten av kontinuitet.  Visst har det funnits ögonblick när hon har blivit irriterad och uppgiven på både mig och sin häst och visst har vi haft våra meningsskiljaktigheter men, hon respekterar mig när  förklarar mig tydligt

Nu har vi förhoppningsvis en spännande säsong framför oss och varje start på denna nya nivå som vi satsar mot är en stor bonus.

Som sagt, hatten av för denna fantastiske kämpe till häst och inte mindre för Pernilla, för det dom gör och  har gjort, det går inte…

Titta får ni se!  (halsringen som Pernilla fortfarande rider med säger en del om vad som kan hända)

Hallelujamoment

Vem gör vad och i så fall varför?

Det är inte hästen som har svårast att förstå eller komma ihåg hur något ska utföras, det är jag som sitter på och ska sköta hjälpgivningen som har problemet.. En elev och jag kom att tala om inlärning av galoppombyten häromdagen.  Det finns flera olika vägar att gå och det har tydligen alldeles nyss varit en artikel i tidningen Ridsport om ämnet. Där hade ett antal tränare berättat om hur och när i utbildningsgången dom började introducera byten. Det var lika många varianter på metod som det var tillfrågade tränare och det tycker jag är bra. Det finns flera vägar att ta sig fram på. Vad som kan vara bra att komma ihåg är att nästan alla(friska) hästar kan byta galopp när dom föds! Det är inget dom behöver lära sig och framförallt inget vi kan ta åt oss äran av att ha lärt dom. Titta på fölen när dom leker i hagen, dom byter galopp både hit och dit alldeles galant. Däremot är det vår uppgift att lära hästen att göra bytet på en viss signal och sen i takt med stegrad utbildningsnivå utföra detsamma med mer spänst och uttryck. Det är nu det börjar bli svårt, både för dom och oss. Så är det med många saker inom dressyren, hästarna kan det dom ska göra men förstår inte varför eller när. Vi behöver öva på att ge bra signaler och inte med styrka försöka ta över utförandet uppe i sadeln.

Jag brukar säga att i takt med att vi sadeltämjer, rider in och vidarutbildar hästarna ju mer tar vi ifrån dom det dom kan av naturen. OM vi gör det på fel sätt.  Tänkte på det idag när jag ledde en glad och pigg Calle genom skogen på en perfekt mjuk grusväg. Han dansade fram bredvid mig, kråmade sig med välvd hals, fint buren svans och emellanåt lätta fina mjuka travsteg. Hade jag kunnat visa honom sådär på en dressyrbana… Med facit i hand förstår jag precis varför det inte funkat riktigt så när vi varit och tävlat.

Det gäller att alltid försöka vara en tillgång och inte en belastning på hästryggen., det blir roligare då… Jag har lånat en av tecknaren Lena Furbergs fina bilder på hästen Mulle för att illustrera hur jag tänker.

 

mulle_147205543

 

Humlor kan…. Del II

DIXI MH  e.Blue Horse Don Romantic-Heraldik f -08, så heter nästa lilla humla i min serie. Inte jag som äger/rider men hon är ”mitt” projekt och jag ser henne i träning varje vecka. Den här humlan är egentligen död…. Eller skulle varit om uppfödaren inte varit så envis eller i avelsboxen om inte jag fått en av mina konstiga anfall av vi-testar-det-går-nog! Nu har hon en planerad framtid på tävlingsbanorna även om hon får matchas väldigt försiktig.

Dixi föddes pigg och frisk och med långa ben hoppade hon runt i hagen och lekte. Det fortsatte hon med även som ett-åring och det var då olyckan var framme. Jag tror t o m att uppfödaren blev vittne till när Dixi pigg och glad som vanligt plötsligt inte fick fotfäste i sin vilda framfart utan gjorde en jättevurpa och PANG i backen. Sen började eländet. Exakt vad som egentligen gjorde ondast hos Dixi vet ingen men efter många olika veterinärutlåtanden om var hon var värst skadad och negativa huvudskakningar om framtiden blev det boxvila, i TRE månader…. Då var diagnosen bogledsfraktur där samtidigt den stora bogmuskeln hade släppt. Framtiden som ridhäst var i princip borta.

Jag har sett henne under hela tiden och det är synd att jag inte fotograferade. Hästen såg ut som en bil som blivit påkörd från sidan. Hela vänstersidan var tilltryckt. Men Dixi var tålmodig, tog livet med upphöjt lugn och tiden gick. Hon kom ur sin boxvila och det följande rehab-året med ett något annorlunda rörelsemönster kan vi diplomatiskt uttrycka det som. Men som vi bedömde det var hon inte smärtpåverkad.

Eftersom livet som ridhäst var borta och hoppet stod till att avelsboxen skulle funka reds Dixi inte in som 2½-åring vilket vi annars gör med ”mina” unghästar. Uppfödaren försökte placera ut henne som avelssto men det är svårt redan med en inte handikappad häst.

Våren när Dixi var tre år fick vi snilleblixten; betäck henne så får vi se vad som händer för hon har en intressant härstamning och jag fortsatte med att bestämma att hon skulle ridas in. Det gick galant för hon har ett väldigt gott temprament och var ju till följd av allt som hänt väldigt mycket hanterad. Det var bara att sadla och sitta upp.

Lite ridning på hösten som dräktig tre-åring, våren efter fick hon ett jättefint hingstföl, Ryan MH e. Rausing, sen var det mamma-ledighet. Och fast vi inte riktigt trodde på det vare sig uppfödare Monika Höjner eller jag så verkade det som Dixis rörlighet mer och mer återgick till det normala.

Lite mer ridning på hösten som 4-åring och nu hade en intresserad köpare anmält sig. Dvs den av mina elever som hade varit pilot genom inridningsprojektet hade förälskat sig i hästen. Bästa tänkbara scenario och efter avvänjning av fölet bytte Dixi ägare och flyttade hemifrån.

Nu är Dixi en tävlingshäst, hon gjorde förra året några starter med vinst eller placering nästan varje gång. P g a fölet får hon tävla med årgången efter, dvs i år går hon som 5-åring vilket gör att hon matchas mot championaten.

Det är för mig intressant och väldigt utmanade att hitta ett sätt att lägga upp träningen.  Hästen har sina svagheter och handikapp så det gäller att stärka och utveckla på lite annorlunda vis. Vi tittar på det positiva och låter bli att fundera över svagheterna. En oturlig infektion i höstas gjorde  att vintervilan kom tidigt och blev lång men i hennes fall ,där viloperioderna måste komma ofta, gör det inget.

Tänkte på Dixi igår när jag lyssna på Emma Green-Tregaro när hon berättade om sitt nya träningssätt. Mer intensiv kvalitetsträning och längre tid emellan dom perioderna för att låta kroppen återhämta sig. Precis så jobbar vi, Dixi Linda och jag.

Här är en litet filmklipp från senaste träningen, så här jobbar vi!

DIXI MH

wpid-Screenshot_2014-02-06-08-27-40-1.png

Alternativ?

Ok, nu har jag läst på om det mesta som finns i forskningsvärlden när det gäller liniment, fodertillskott och sist men inte minst värmande omslag. Och varför undrar säkert någon. Jo lille Calle (alltså Casanova) har travat upp rent på hälsochecken. 3 veckort skritt vid hand + lite veterinärbehandling och vi är på banan igen och då återstår den svåra biten med rehabträning.  Detta är första gången jag har ett bakknäproblem att brottas med. Som de flesta hästälskare vet är det  lätt att se sig om efter ”extern” hjälp. Finns det något att smörja med, stoppa i maten eller vira runt med? Och jaaaa det finns i alla upptänkliga varianter och det mesta med en prislapp som är i översta klass. Nu är jag i allmänhet en vetgirig och väldigt svårimponerad människa vilket gör att jag hellre försöker veta än tro.

Alltså letade jag efter de kliniska forskningsrapporter som gick att hitta om olika sorters liniment/blister, utvärtes och invärtes. Jag har läst om glukosamin, som fodertillskott och som ledinjektion. Sist försökte jag hitta forskning om Back on Track vs magnetdito. Allt med ganska skral utdelning. Det forskas inte så mycket rent vetenskapligt på hästsidan om just detta. Men slutsatsen av läsningen är att örter i liniment har ingen påvisad effekt, egentligen inte liniment i sig heller oavsett vad de består av, inberäknat DMSO….Vad det gäller glukosamin så ska det OM det ska ge någon effekt injiceras i leden och även då är det tveksamt om det ger någon effekt., svårmätt på häst… De pulverblandningar innehållande mer eller mindre glukosamin som finns i handeln ger ingen effekt på hästens leder.

Sen var det då omslag/bandage dvs Back on Track vs magnetdito. Där finns något mer i forskningsrapporterna. Vad jag har kunnat läsa mig till så är en viss sorts magnetpåverkan det som ger mätbara  värden på ökad värme ca 2 cm ner i muskeln som är utsatt för behandling. Ledpåverkan finns inte bevisad.

Back on Track finns det nästan ingen oberoende klinisk forskning om. Det lilla som går att hitta är inte till produktens fördel.

I min värld, med den erfarenheten jag har, var denna samlade information inget nytt. Men nu kan jag argumentera bättre när jag hamnar i diskussioner, för det är heta ämnen det här!

Jag har valt att prata med hovslagaren om att byta beslag, vilket även min veterinär tyckte kunde vara en god idé. Sen kör vi träningsprogram som är ihopsatt av alla de klokskaper jag fått till livs av duktiga hästmänniskor under åren.

Skritt är en underskattad gångart….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Humlor kan flyga! Del I

Jag samlar på humlor. Dvs inte dom små raringarna som flyger runt fast dom inte kan? utan hästar som inte förväntades kunna…

Vad det gäller den riktiga humlan lyckades 1996 fysiker på Cambridge förklara hur det är möjligt att den kan flyga, men det är en annan historia.

Mina humlor är alltså hästar som lyckats att över alla förväntningar bli duktiga dressyrhästar, trots dåliga eller inga förutsättningar. Jag tänkte presentera dom här, en i taget.

Först i raden kommer  Harley Davie  f. -83 e. Hickory-Gaspadin  Han kallades hela livet för Putte.

Putte  kom till världen med dåliga odds, hans mamma ville inte veta av honom. Hon till och med nästan trampade ihjäl den lille stackaren och vägrade låta honom dia. Hans hängivna uppfödarfamilj Lindell i Hemsjö matade honom med nappflaska tills en amma hittades. Ett stabil nordsvenskt sto som slöt honom till sitt hjärta. Jag minns när jag såg honom på bete hans första sommar, ett udda par den lille parveln och hans stora mamma!

Trots nordsvensk-mjölk blev han inte så stor, 1.63 cm och lagom till dottern i familjen Lindell. Hon tränade för mig  och tävlade upp till L:A-Msv B med placeringar . Sen skadade han sig, en envis  kotledsinflammation som gjorde att karriären avbröts. Då ledsnade ryttaren och Putte kom till mig för vidareutbildning/försäljning.

Jag hade precis börjat rida efter barnafödande och var lika ringrostig som han.  Men vi fann varandra och gjorde en riktig resa tillsammans upp i klasserna. Vi kom ganska snabbt upp i St Georg-Int I men resultaten var väl sådär. Jag började som vanligt i den situationen tvivla på min förmåga som ryttare och min dåvarande tränare rådde mig att sälja för som han sa: ”Hästen har ingen kapacitet för högre klasser”. Alltså i klartext; Kajsa, köp dig en bättre häst!

De som känner mig vet att just dom orden är som ett rött skynke för mig och jag gjorde mitt livs satsning. Jag trodde på min häst, bytte tränare istället och fick kontakt med Richard White som hade kommit till Flyinge något år tidigare ihop med sin dåvarande sambo, nu fru  Kyra Kyrklund.

Sen körde vi så det rök  och så roligt vi hade!  Vilken fantastisk och för mig ny ridvärld som öppnade sig. Richard har ett oändligt (nästan) tålamod, ett otroligt öga och en förmåga att plocka fram t o m det som kanske inte ens finns hos hästar och ryttare. Han lotsade oss genom den avancerade svårklassdjungeln så vi till slut var ett Grand Prix-ekipage. Det var en bragd i sig…

Vi samlade ihop ett antal placeringar och vinster från Int I upp till Grand Prix. Vi startade två individuella SM,  Falsterbo GP, vi tävlade både i Danmark, Norge och fick tre medaljer i Lag-SM. En av varje valör med guldet som grädde på moset vårt sista tävlingsår.

Efter det tyckte Richard att Putte, Kyra kallde honom Mopeden,  skulle få leva lite lugnar de sista åren av sitt liv. Vi hittade en Young Rider i ett annat land som tävlade honom vidare på lite lägre nivå med goda resultat.

Richard sammanfattade väldigt väl Puttes egenskaper när han sa;

Den hästen har ett hjärta av guld Kajsa, han kan inte men han gör det ändå för att du hjälper honom…

En liten envis kämpe var han och trots många saker emot sig lärde han mig att det går om man vill. En gnutta tur och oändligt med träning ska kanske till också…

1232891_742459125770003_780855617_n

Den här bilden är tagen på Strömsholm när vi vann Lag-SM  för Nääs RF 1996

 

 

 

Det finns hopp

Långa dagar i kalla ridhus, det är verkligheten för mig nu ett tag. Då gäller det att hålla humöret uppe och hitta positiva saker. Två av dom roliga sakerna denna veckan har varit ”andragenerationsryttare”. Det är precis vad namnet säger, alltså unga ryttare vars mammor har ridit för mig innan barnen gjorde entre här  världen. Hur länge har jag jobbat med det här, tänker jag emellanåt…

Tolv och fjorton år är ”damerna”, rider på helt olika ställen men har ett gemensamt, dom brinner för det dom gör.  Alltså ganska lika alla dom andra ryttarna jag har i träning kan man tänka.  Men det är olika… Dom här”ponnyungarna” sitter som gjutna på hästarna, rider helt okomplicerat och bara suger i sig vad jag säger. Den ena flickan red båda sina ponnyer på rad(mamma groomar). Sista ponnyn red hon barbacka för sadeln var på renovering! Den andra lite yngre flickan, 12 år, red sin sjukskrivna mosters  häst som är över 1.75 hög och för övrigt en stor  häst. Hon hade ridit sin egen ponny innan.

Dom hoppar och rider dressyr, galopperar i skogen och har helt ”normala” ponnyer. Långt bort från tävlingshets och prestationskrav. Det ger mig hopp!

Ytterligare en riktigt rolig sak är att min elektriska värmeväst höll den batteritid som är utlovad! Dessutom med +. Det ger också hopp, om att överleva även denna vinter.

ponny

Bilden är lånad av Norman Thelwell, en som verkligen kan illustrera kärlek till ponnyer

 

 

Ska det vara någon häst?

Bettlöst , bomlöst, barefoot(oskodd) och lösdrift.  Frågan är, ska vi ha någon häst?  Eller ska vi släppa ut alla (domectiserade) hästarna tillbaka i naturen, i en stor flock och sen studera dom på håll, i kikare?

Och där startade debatten.   Hohohoho, riktigt känner hur det viner om öronen.  Men jag undrar ibland över allt som INTE …

Jag är ryttare sen barnsben, utbildad ridlärare och licensierad dressyrtränare . Genom åren har jag haft ett oräkneligt antal ridhästar och med all den erfarenheten som grund vågar jag påstå att mina hästar(och väldigt många andra också) har ett gott liv.  Med bett,  bom i sadeln, skor och en box att sova i.

Däremot har jag på väldigt nära håll sett hästar som; aldrig rids, vacklar runt på ömma barfotafötter och går ute dygnet och i princip året om. Har dom tur får dom mat och vatten. Dom hästarna är det väldigt synd om. Vi kan lagstifta och skriva regler om hur allt ska gå till, tycka och ”veta”, i sista änden är sunt förnuft och  djurens bästa framför ögonen en bra utgångspunkt.

 

 IMG_20130729_093820-1

 

Markarbete med dubbar

20140118_094200 Riktigt vinterväglag rådde idag. Snö på frusen mark, oplogat och osandat. Bilen är ordentligt ”broddad”, behövs för den låååånga uppförsbacken till stallet, bl a. Calle har brodd och snösulor och idag hade även jag broddat!  Ordentliga broddar som satt stabilt på kängorna även när vi fick lite fart ner mot diket. Han är redigt pigg nu den gode Calle. 40 minuters promenad i isvindar och snö tar inte musten ut honom! Häromdagen, när jag inte hade broddat mig själv, var det lätt slirigt att ratta upp en energisk häst.

Markarbete, dvs jag får gå själv, är det som vi sysslar med för tillfället. Dom långa promenaderna  ger tid till eftertanke… När, var, hur och i så fall varför är vad jag funderar mest på. Träningen behöver generera muskler och kondition, upplägget av träningen behöver bygga på arbetslust och vilja.  Ja, det  gäller att tänka…

Vi lämnade fina spår efter oss idag!

20140118_100126

Gör det enkelt, eller mindre svårt

Inridning av unghästar är oftast riktigt roligt. De allra flesta hästar tycker det är helt ok att få sadel och träns på sig och sen bär dom runt oss med en viss stolthet? Jag väljer att tro det iallafall…  En av mina elever och jag har tillsammans  sadeltämjt, utbildat och visat hästar på 3-årstest och 4-årschampionat/kvalitetstävlan många gånger. Med några tråkiga undantag har det gått alldeles komlikationsfritt.  Dom hästar vi lyckats mindre bra med har visat sig haft fysiska fel som gjort dom oanvändbara som ridhästar. Som tur är går dom att räkna på ena handens fingrar.

Gott om tid, kunskap och sunt förnuft gör att sadeltämjning och inridning vanligtvis går som på räls. Hur mycket som är ”gott om tid” är individuellt, där kommer det sunda förnuftet in. Det är som med barn, vad är normalt?  Den ena hästen är inte den andra lik, men alla(nästan) blir med tiden fina ridhästar.

Vill du se en filmsnutt på ett av projekten, klicka här:    http://www.youtube.com/watch?v=PWZq6aJIfb4&list=UUS1NDrNkgFJ4srlRVY0rWAw&feature=c4-overview

Den ”unga damen” är riden 10-15 ggr och galopperar med ryttare för andra eller tredje gången.  Kolla hur hon forcerar den stora vattenpölen… Tanken just nu är att hon ska visas på 3-årstest till våren.

Återkommer med uppdateringar och ja, det är jag i den gula snygga utstyrseln.

 

Det händer saker

Utveckling…bra grej särskilt när det gäller varma kläder för oss som arbetar i kalla ridhus. Jag minns kalla vintrar när min gamle ridlärare Bengt H stod i manengen iklädd vadlång fuskpäls och flätade halmskor utanpå ridstövlarna.Ingen mössa… Dom där stora halmskorna ”skrämde” vettet ur stallmodiga ponnyer så vi som red höll värmen uppe ganska enkelt. När jag började min bana som vikarierande ridlärare i tonåren skulle det ju vara en viss utstyrsel. Den bestod av en styck Lottapäls, vit pälsfodrad halvlång ASTUNG  militärjacka som inköptes på Överskottsbolaget Kviberg Göteborg. Då var ÖoB  inget ställe det köptes schampo och husgeråd på! På fötterna skulle det vara skoterkängor. Det var också tämligen tunga tingestar som bestod av ett skal, liknande grova gummistövlar och i dom var en tjock filtsko. Det finurliga var att innerskon gick att ta ur och torka. Men som sagt dom var tunga så jag slääääpade dom efter mig när jag gick, sulan slets fort och sen blev dom livsfarligt hala.

Lite senare när jag bytt bana och jobbade som hästskötare åt en hoppryttare dök Tensonjackan ”Himalaya” upp. Hoppfolkets uniform i mitten på 70-talet. Jag fick ärva min första av min arbetgivares fru. Vi var inte riktigt samma storlek så jag hade att växa i. Men eftersom Tomten alltid är att lita på så fick jag egen sen. Mellanblå med marinblått foder, den jackan hängde med länge

Sen blev det dressyr för hela slanten och då dök nästa jackmode upp. Det var en längre modell av jacka, ner till halva låret och lite slimmad. Fanns i grönt och blått och såldes av Marianne Brofors, lokal världskändis/ridsportshandlare då boende i Mölndal. Jackan hade hon hittat hos frysrumsarbetare. Nackdelen var att den inte gick att rida i, envägs dragkedja och inte delad bak.

Sen kom dunjackorna, stooora som hus och varma och gosiga. Problemet var att jag inte hade torktumlare. Lösningen blev mormor! Hon bodde i lägenhet med torktumlare i den stor tvättstugan.

Nu är det mycket enklare att hitta kläder anpassade efter kylan. Lätta, praktiska OCH snygga. Som pricken över i har jag i vinter en elektronisk värmeväst. Gudomligt att hålla värmen runt kroppen. Mössa på knoppen och pälsfodrade LÄTTA stövlar på fötterna och de kalla dagarna är mycket enklare att stå ut med.

http://carlundhorse.se/sunnan-1700-ska-fa-en-lillasyster/. Gå in på länken och kolla, så här skrev Elisabeth igår:

Alla Kajsa- fan   har 200 kr rabatt på produkterna….kolla hemsidan och skicka ett mail hälsar Elisabeth”

 

Magkänsla eller intuition

Jaha, nu har vi varit hos veterinären, Calle och jag. Efter att en längre period funderat studerat, försökt göra allting mkt bättre, tänkt, ändrat upplägg på träningen, tänkt mer, funderat över mina egna tillkortakommanden, ändrat träningen igen och till slut bestämt mig så åkte jag till kliniken. Som tur var fick jag tag i en veterinär jag har stort förtroende för, ett måste när jag ska in i hästsjukvården. Jag behöver någon som kan lyssna och lita på MIN magkänsla. Det måste vara svårt för vem som helst att förstå att en häst är halt när den inte är halt på arbets-/böjprov!

Jaa, det var grus i Calles maskineri, precis där jag trodde och vi var rörande överens veterinären och jag om  diagnos, behanling och rehab. Så lättad jag var på hemvägen! Slutsatsen blir(IGEN!)att jag ska lita på min magkänsla. Fast jag har lärt mig att ”magkänsla” mer är den omedvetna samlade erfarenheten som gör sig hörd.

Att rida en häst i samtliga gångarter, på tygeln, ska vara enkelt. Det ska inte behövas specialverktyg, övervåld eller märkliga handgrepp för att klara det mest grundläggande…

Trots detta ställningstagande börjar jag alltid med att tvivla på min egen förmåga när hästarna visar upp ett avvikande beteende. Men jag ska förkorta beslutsprocessen i fortsättningen. Statistiskt sett har det visat sig att hästarna ÄR sjuka/skadade när jag tror det, även om det kan visa sig vara svårt att ställa diagnos.

Nu lovar jag mig själv och ALLA mina hästar att jag ska sätta ner foten lite tidigare.